Om jag omsluts av eld

Om det är nu som är tiden
så sover jag i den
Om jag vaknar
och skakar
så är det tiden

Huset blir större när jag är ensam. Sätter mig i ett hörn i det minsta rummet längst bort. Allt växer då. Snett uppifrån ser jag det. Ett halvår har hon och jag varit ett vi, Precis på dagen, och vi är som vanligt lika många timmar bort från varandra som månader vi varit vi. Nu krånglar jag kanske till det men må så vara. Kanske är jag krånglig. Må så vara.
Isolerar. Stänger ute. Täcker för fönstret. Stänger dörren. Täcket min skottsäkra väst. Kläderna min extra hud. Musiken mitt vapen.
Att sakna är en vana. Nästan en del av min person. Ibland är det lättare, ibland svårare, ibland är det nåt helt annat. Som idag.

Om jag omsluts av eld
vaknar jag omställd
Om jag somnar
och domnar
så är det elden